3. Ett hästögonblick jag minns...

Trots att jag började rida i vuxen ålder, bara varit ridskoleelev och aldrigt ägt någon egen häst så samlar man på sig några hästögonblick att minnas. En del som man skäms lite över, andra blir man alldeles varm av och några som man bara måste asgarva åt, efteråt...

Jag minns min första ridlektion i stallet. När dottern hade ridit ett tag så kunde jag inte motstå att börja själv. Jag anmälde mig till en 5-gångers "prova på- kurs" och hade berättat att jag faktiskt hade ridit lite granna som liten, inte på ridskola men ändå...
Jag fick Pelle, eller Pellini som egentligen hette, en stor svart häst. Jag var jädrigt nervös och oroade mig mest för hur jag skulle ta mig upp på hästen. (Precis som med båtar. Jag gillar dem, men inte hoppa i och ur dem...) Min ridskola använder lyckligtvis pall för detta ändamål, mest för att spara ryggarna på våra hästar, men också för att underlätta för oss ryttare, stora som små. Men inte ens med pall är det så lätt alla gånger... För när jag hade fått i foten i stigbygeln och precis skulle svinga benet över sadel, behagade Pelle att steppa runt lite och jag åkte i backen förstås. Jag kom inte ens upp på hästen innan jag trillade av, suck! Jävlar, vad ont det gjorde, men jag bet ihop och kom till slut upp på hästen. När lektion var slut sa ridläraren Elli att det faktiskt syntes att jag ridit förut, men att hon hade tvivlat i början. Hon hade inte varit med om att någon trillat av innan de ens kom upp.
Så vitt jag vet så är jag faktiskt ensam om den bedriften på MORF, än så länge...

Jag är faktiskt ensam om en annan bedrift också, att bli avslängd över paddockstaketet, men det kan vi ta en annan dag...